Linnea Runnander - Jag kan känna att jag har varit så konstnärlig, men ändå inte skapat någonting
Hon är en sann konstnär, finns inget som begränsar henne.
Linnea jobbar idag som Kulturstrateg, frisör på House of Egoista, engagerar sig bland ungdomar på olika sätt, ordnar vernissager, marknader och har sin ateljé där hon driver workshops av olika slag. På sin fritid skapar hon all typ av konst. Undrar hur hon får ihop allt?
Hon håller till i en mysig källar-lokal i en närförort till Stockholm.
Det är få gånger i livet man träffar någon som hon. Det sprudlar om henne och hon har även ett djup som få. Hon är så medveten och empatisk.
Jag hade ju turen att få jobba med henne på salongen. Hon var den som ordnade i skyltfönstret, tog hand om Instagram, lagade torktumlaren, kaklade, klippte och färgade hår. Tror aldrig att hon gjorde samma sak på sina kunder 2 ggr och hade en närvaro som få. Hennes kreativitet går verkligen genom allt hon gör.
Skulle du säga att kreativitet handlar lika mycket om problemlösning som om skapande?
Verkligen, men det blir också konkret i konsten. Det är det som är grejen. Kreativitet är en ganska abstrakt grej, men jag tycker att man kan börja prata om kreativitet mer som en problemlösande egenskap. Det tycker jag är så viktigt, för det handlar ju egentligen om att man är intresserad av att vara i den problemlösande delen av sig själv.
Hur känner du att du använder den medvetet i din vardag?
Jag känner att det alltid har varit en så himla stark del av min personlighet. Det är nog det enda som har varit konstant i mig sen jag var liten. Jag har alltid haft ett väldigt starkt driv att skapa. Och det genomsyrar ju livet i stort, på så vis att man gör mycket av lite. Ser möjligheter liksom. Men det tänker jag att jag får tacka mina föräldrar för. De har alltid låtit mig göra och testa saker. Det har inte varit så jävla noga med grejer, det man inte kan, det lär man sig.
Vi hade inte jättemycket pengar när jag växte upp, jag har inte gått in i en affär och köpt det jag vill ha och sen gått hem och pysslat med det. Det var mer så här, - Åh, jag hittade det här, vad kan man göra med det, kul! Då sparar man det och så hittar man något annat i garaget som man kan rafsa fram och göra någonting med. Det tror jag är ett sätt att tänka som alla har men alla har inte fått eller behövt vara i.
Kan man säga att du har använt dig av en fantasin, att du har fått låta den flöda?
Verkligen, att inte kunna köpa grejer var ju ibland jobbigt. Jag var ju avundsjuk på dem som kunde köpa exakt de kläder och grejer de ville ha. Jag fick ju istället lära mig att se möjligheter och göra saker själv som jag ville ha. Det fattar man ju inte då, vilken gåva det är, att få göra den grejen. Få testa och pröva sig fram. Det är så man lär sig ett hantverk. Det är också en nyckel till att kunna vara kreativ. För ju mer man kan desto friare blir man.
Jag tycker du beskriver det så fint, hur man hittar möjligheterna som du sa förut. Dagens barn använder sig inte på samma sätt av den för de har ju allt så tillgängligt, så det blir mer syntetiskt kreativitet.
Jag håller med dig, dels tror jag att det är ett problem med de som är privilegierade, att man har allting serverat. Man behöver inte vara problemlösande och jag tror att vi lever i ett så polariserat samhälle nu att vissa heller inte har en möjlighet att bara vara. Det är också en lyx att kunna vara i sitt kreativa. Jag skulle säga att det är ganska få som befinner sig i mitten där någonstans, som jag fick vara. Där man har det man behöver, men du får inte massa grejer. Jag var ju trygg, jag gick ju aldrig och la mig hungrig. Det gick liksom ingen nöd på oss.
Det var mer att man fick vara glad för det man fick på något sätt. Men att vara i det där mellanskiktet är en lyx för att utvecklas kreativt. Nu brinner jag för unga, vi har ju verkligen en hel generation som saknar framtidstro. Det är inte lätt att vara kreativ när man inte ens tror på att det kan bli bra. För det har jag alltid gjort. Oavsett hur pissigt det har varit så har man ju trott att det kommer bli bra.
Vad tror du det beror på?
Jag har en stark övertygelse om att man får väldigt mycket hemifrån i hur man ser på saker. I vår familj har det inte alltid varit så enkelt, men vi har alltid haft humor, glädjen och en stark sammanhållning. Det gör nog också att det blir lättare att tänka positivt när man efter varje psykbryt också garvat. Det tror jag hjälper. Men så är man nog också en obotlig optimist. Det borde ju vara en diagnos, att man är för optimistisk, haha. Hur många gånger har jag inte tagit på mig så mycket grejer som jag inte behärskar eller klarar av. Det där lär man sig aldrig.
Men vad har den optimisten också tagit dig?
Till jätteroliga ställen! Jag tror det är därför man är den man är och varför man gör det man gör nu. Gud, jag var supertacksam för det. Men det blir också tokigt. Alltså, det kan vi bara säga när jag jobbade på salongen med dig där. Jag sa att jag kunde fixa torktumlaren till exempel. Jag har aldrig fixat en torktumlare. Den funkade inte och jag bara, - Det är nog drivremmen, haha.
Men så hade du rätt? Det var det.
Men sen pillade jag isär den där skiten. Och så kom det någon elektriker också som bara, “vad fan har du gjort?” - Alltså, jag är ju ingen elgubbe. Den är i tusen delar, det är liksom, som en legosats nu. Skitjobbigt..
Det var dit jag ville komma med det. Du hade ju rätt!
Jag hade fan rätt! Sen att det var lite dyrt är något annat faktiskt.. Ja men det är väl så, jag finner mig ofta i kniviga situationer och hittar lösningen haha. Jag kan känna att när man är så, lever man hela tiden med ångest också, fattar ni vad jag menar? För man är hela tiden lite rädd, man är ute på lite djupt vatten hela tiden. Men jag tror att det är ett way of life, att det också är det som gör att man utvecklas. Det finns en sån jävla nerv, det här mellan rädsla och nyfikenhet.
Det handlar om att dansa med det obekväma och det okända för det är då du hela tiden är på väg framåt.
Ja och när man är trygg så längtar jag alltid till det obekväma, så fort jag blir trygg så vill jag bara vara med om någonting. Förstår ni vad jag menar? Känna det där pirret i att man inte riktigt vet vad som ska hända och vara lite rädd.
På det sättet som du tar dig framåt är så som de flesta framgångsrika personer gör, är det därför du hunnit med så mycket?
Jag kan uppleva i perioder där det har slagit över att man måste vara sann mot sig själv. För du kan heller inte gå över dina egna gränser, du kan ju inte ha hjärtklappning varje dag för att jag ska vara obekväm. Då är det heller inte rätt. Jag tror att det bara är att man måste hitta någon väg i det och det är ju något som man gör varje dag. Försöka hitta en väg fram och tillbaka hur man ska ta ställning till saker och leva.
Kan du känna att du har hittat en balans? Att du ändå kan dansa med det obekväma och samtidigt hålla dig sann mot dig själv.
Jo men det gör jag. Jag känner nog att jag aldrig har varit så i balans som jag är nu. Men så känner jag att om ni hade frågat mig när jag var 25, så skulle jag ha sagt samma sak. Så jag tror att det är en tidsaspekt i det där också. Att man lär sig mycket om sig själv när man blir stor. Så jag tror att när jag ser tillbaka på det här när jag är 40 så kan man vara såhär “cute that you thought so” …
“ Oavsett hur pissigt det har varit så har man ju trott att det kommer bli bra. “
Hur ser det ut för dig nu, det här med balansen? Att du springer in i någonting och så ska du upp igen?
Jo men så har det varit, jag har bipolär sjukdom, att lära sig det är också en del i det här för mig. Man får ganska mycket kreativa rus under en ganska kort tid och då gäller det att sitta på händerna under den tiden. Och inte agera på allt det, starta ett stort projekt osv. Utan fortsätta välja någon slags harmoni varje dag. Och det är ju en kamp ibland och ibland är det lättare.
Men jag skulle säga att skillnaden nu är att jag aldrig ger mig hän åt det där helt vansinniga kreativa som faktiskt är en ganska mörk plats att vara på. Utan nu är det kreativa bara härligt, för att jag fortsätter gå och lägga mig på kvällen och sen gå upp i rimlig tid för att gå till jobbet. Det är balansen för mig. Men också i det att inte bli rädd för att tacka ja till grejer, som kanske är lite läskiga. För det fortsätter jag att göra, men just att hitta en balans.
För om man har bipolär sjukdom så kommer man alltid uppleva skov. Men nu har jag varit medicinerad och stabil i fem år, så jag har lärt mig mycket om mig själv under den tiden. Men man kommer alltid att behöva förhålla sig till sin sjukdom. För släpper man efter lite och inte går och lägger sig till exempel. Då kan det bli att man kan vara vaken och då kan man ju bli lite knäpp.
Det har jag inte gjort på så många år nu. Men jag minns hur det var. Känner att det där är som ett överhängande hot som man måste akta sig lite för. Men i det har jag också upplevt det mest kreativa som jag någonsin har gjort. Nej men gud vad man är så smart när man är manisk. Det är det mest fantastiska. Man känner sig som ett geni. Allt man gör är så bra haha.
Det är ju fantastiskt. Det är inget fult i att känna så. Det är ju fantastiskt att känna sig som en gud. Men har du också fått se saker från ett större plan? Förstår du vad jag menar? Att du bara ser och förstår allt?
Ja verkligen. Det är så man känner sig lite då. Som att man har fattat allt. Men det går över. Det är det som är så hemskt med den sjukdomen. Det är så ett tag. Sen så blir det så mörkt. Man lär sig att hantera det där. Jag måste energispara, kallar jag det för då, jag måste förvalta den kraft jag har. Det är som att man får lön, det ska räcka hela månaden. Så ser jag det på min kraft, att jag inte kan ta ut allting nu, för då är det slut sen. Då vet jag att jag kommer ligga som en död sill sen, det är inte ett liv jag vill ha. Det är väl den största läxan, att lära sig att hushålla och det tränar man nog alltid på.
Även om du stannar upp, kan du känna att du kan komma framåt? Förstår du vad jag menar?
Ja och ibland tror jag att man kommer framåt tack vare det att man kunde hålla tillbaka. Man springer också in i många återvändsgränder när man bara kör. Att tacka nej till saker för att man faktiskt inte hinner, bara det kan vara en gåva.
Men också att värdesätta sig själv, sin egen tid och sitt eget mående. Jag kommer inte att kompromissa med det, för att göra det här projektet. Nej. Det är väl en mognad i sig. Det är väl det som gör att man på lång sikt kommer framåt. Är det inte det svåraste i hela livet att tänka långsiktigt?
Jo, men verkligen. Vad har det lärt dig att leva med en bioplpär sjukdom? Till det bättre, vad har du fått ut av det som faktiskt du kanske inte tänkte på innan?
Jag tror att det har gjort att jag är lite mer närvarande i mitt eget liv, jag kan inte bara låta saker hända mig. Jag måste lägga energin där jag vill ha det mest. Som vi pratade om innan här att jag har den här ateljén, det gör att jag inte kan köpa massa grejer, jag prioriterar det här.
Man blir lite mer mindful, men också att man blir väldigt self-aware. När man har mått så som man har gjort och man vet vad man själv behöver. Sen är det svårare att försöka leva enligt det. Men det har gett mig en väldigt tydlig bild av hur jag vill leva mitt liv. För man vill ändå leva som att det är ok att dö imorgon.
Vad är det som gör att du känner att det skulle vara okej med att dö imorgon?
Det är nog för att jag har varit lite modig och vågat testa saker. Jag har inte massa drömmar som jag inte är i, typ. Det har ju kostat jättemycket. För det är ju jätteläskigt att vara rädd. Det är jätteläskigt att vara så här, ute på hal is.
Men det är det som gör att man känner att man lever det liv man vill göra. Typ bara den här grejen. Att vara tillsammans med en tjej. När jag var tolv trodde jag aldrig att jag skulle komma ut. Alltså bara den grejen. Att jag har kontakt och så fin relation med min familj. Det där är det viktigaste.
Men också den här lyxen att bara ha det här stället, få hålla på med det jag verkligen vill hålla på med. Och typ som ni gör. Hålla på med någonting som man verkligen är passionerad över. Det är lyxigt. Det är inte alla som får. Man ska vara så jävla tacksam för det.
Du nämner det här med tacksamhet, kan du berätta lite mer?
Jag tror inte jag fattade den grejen. Det var faktiskt såhär, när min mormor gick bort var jag så förvånad av min reaktion. Först var jag ju förkrossad, det var några år sedan hon gick bort i covid. Det var en sån konstig tid. Hon gick bort från en vecka till en annan. Verkligen från ingenstans. Hon var frisk och så bara fick hon covid och gick bort. Det var jag inte beredd på. Jag trodde att vi hade 20 år till tillsammans. Att hon skulle få träffa mina barn.
Hon var också väldigt kreativ och det var mycket sånt vi gjorde tillsammans. Gick runt i Second hand butiker och kollade tyg och så gick vi hem och sydde och pysslade. Det var en väldigt stor sorg, men det jag liksom fann mig själv i att känna var en enorm tacksamhet över att jag hade fått henne och det hjälpte mig i sorgen så mycket.
Det var nog första gången som jag verkligen fattade tacksamhetsgrejen, tacksamheten för allt jag hade fått av henne var liksom större än sorgen, fattar ni vad jag menar?
